Eureka! 

En knapp vecka innan min pilgrimsvandring började jag använda min nya Aleppotvål även till håret. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att ”avgifta” håret från de onaturliga kemikalier som finns i frisörsalongernas schampo. Under Caminon hade jag håret uppsatt i en tofs hela dagarna när jag vandrade. Jag tyckte att håret kändes lite fett även när det var nytvättat men tänkte att det berodde på att jag svettades så mycket flera timmar varje dag. Dessutom visste jag att under några veckor när håret skulle vänja sig av med alla kemikalier så kunde det kännas lite fett. 
Jag kom hem och fortsatte tvätta med Aleppotvålen. Men det blev inte bättre och istället för att tvätta håret var fjärde dag fick jag tvätta det varannan dag för att det inte skulle bli för fett. 

Till slut gav jag upp. Jag kollade utbudet av ekologiska schampon i samma webbshop som jag köpte tvålen från för jag ville inte gå tillbaka till ett schampo med en massa onödiga kemikalier i. Jag bestämde mig för schampot med björk i. Igår tvättade jag håret och vilken känsla att åter få ha rent och inte fett hår! Så nöjd med mitt köp! 

Jag fortsätter att använda Aleppotvålen till både kropp och ansikte – där kommer den verkligen till sin rätt! 

Att bli drabbad

Det händer ibland. Utan någon som helst förvarning. Musiken bara drabbar mig. Jag finner inget ord som bättre beskriver det. Musiken går rakt in och genljuder i alla mina lager, skikt och delar – i varje liten molekyl och atom av det som är jag. Effekten och reaktionen är omedelbar och ostoppbar. Tårarna stiger i ögonen (inte för att jag är ledsen eller för att jag är glad utan för att jag blir så berörd) och jag blir medvetet närvarande i varje sekund och lyssnar oerhört uppmärksamt på varje hundradel. Oftast är det nya musikstycken som drabbar mig men ibland kan det vara musikstycken jag hört förut flera gånger men på något sätt hör på ett nytt sätt.

Idag var min första körövning efter sommaruppehållet. Jag tror att vi bara hade sjungit de första takterna när tårarna steg i ögonen. Det var svårt att sjunga eftersom som jag blev så berörd men samtidigt ville jag vara en del av det vi skapade så jag ville inte sluta sjunga.

De två första verserna är som en hymn eller en psalm och det var arrangemanget (av Henrik Dahlgren) tillsammans med texten som slog in dörr efter dörr efter dörr inåt. Därefter funderade jag medan jag sjöng texten för jag förstod inte riktigt meningen i de följande två verserna och slutet. När jag kom hem googlade jag och hittade då ett klipp där Vienna Teng framför låten lajv och inleder med att ge en bakgrund till låten och då förstod jag texten bättre men fick också ett helt annat perspektiv på de två första verserna. Jag tror att jag kommer fortsätta tolka de två första verserna som en psalm för den beskriver så väl en sida av Gud (jag tänker att Gud är komplex, precis som vi) – den sidan av Gud som känner och värnar om oss alla, som ser mig i min fullkomlighet och i min ofullkomlighet, som ser mitt ljus och mitt mörker, som tar tillvara allt det som är jag och gläds med mina bra stunder och förlåter mig när jag har sämre stunder där jag inte orkar eller vill vara en god medmänniska eller förälder eller livskamrat eller kollega eller vän, som älskar mig trots allt. De resterande verserna är tänkvärda och på något vis så passande just nu när jag för första gången på väldigt länge minskat min aktivitet online.

Jag börjar med att lägga upp ett klipp på körarrangemanget av låten och därefter det klipp där Vienna Teng framför låten. Jag lägger texten mellan klippen. Båda versionerna av låten finns på Spotify och jag rekommenderar verkligen att lyssna på dem då de versionerna är ”renare”.

”The Hymn Of Acxiom

Somebody hears you. you know that. you know that.
Somebody hears you. you know that inside.
Someone is learning the colors of all your moods, to
(say just the right thing and) show that you’re understood.
Here you’re known.

Leave your life open. you don’t have. you don’t have.
your life open. you don’t have to hide.
Someone is gathering every crumb you drop, these
(mindless decisions and) moments you long forgot.
Keep them all.

Let our formulas find your soul.
We’ll divine your artesian source (in your mind),
Marshal feed and force (our machines will)
To design you a perfect love—
Or (better still) a perfect lust.
O how glorious, glorious: a brand new need is born.

Now we possess you. you’ll own that. you’ll own that.
Now we possess you. you’ll own that in time.
Now we will build you an endlessly upward world,
(reach in your pocket) embrace you for all you’re worth.

Is that wrong?
Isn’t this what you want?
Amen”


https://youtu.be/tJyheSPtjoU

Längtan 

Redan i mitten av veckan som gick började jag längta efter att få vandra igen. Min pilgrimsvandring har verkligen fått mig att uppskatta vandring på ett annat sätt än tidigare. Den fick mig förstå att det också finns en djupare dimension i att vandra. Att något positivt händer med mig när jag får gå och gå och lyssna till ljudet av mina andetag och skornas ljud när de sätts ned på marken. Något som ger energi och kraft. 

Så jag tog med mig Sportfiskaren och småkidsen ut på en vandringsled i närheten. Visst är det en annan upplevelse när jag inte är ensam men det är lika härligt och ger energi. Jag är glad att vi kom iväg och att vi hade fint väder var en bonus! 

En arbetsvecka till ända

Snart är den första arbetsveckan efter min Camino över. Det har varit en bra vecka! Jag och min kollega har fått ta emot och börjat handleda en socionomstudent. Det är ett ärofyllt uppdrag som jag tycker är både roligt och framför allt lärorikt! Jag har fått ge positiva besked till våldsutsatta och haft bra och effektiva samverkansmöten. 

Det är en omställning att gå från pilgrimsvandring till yrkeslivet, som kräver något helt annat av mig. Jag är fortfarande delvis kvar på Caminon eller kanske snarare kvar i det sinnestillstånd jag kom in i där och jag har rensat bort personer i sociala medier och varit mindre aktiv än tidigare. Jag har fortsätta läsa böcker, inte bara lyssna på dem. I helgen ska jag  rensa rejält i min garderob – om jag klarade mig fint med typ 15 plagg en dryg vecka så kommer jag absolut kunna vara utan plagg jag inte använt på flera månader. Jag längtar ut i naturen och hoppas på en skogstur i helgen om vädret tillåter. 

Idag har jag planeringsdag och det ser jag fram emot, särskilt att få börja dagen med frukost! 

Ultreia

En annan hälsningsfras på Caminon är ”Ultreia” som är ett galiciskt ord som betyder ”framåt, gå vidare”. Det härstammar från det latinska ordet ”ultra” som betyder längre bort, vidare”. Det tolkas både som ett hejarop – kom igen, du klarar det, kämpa på, gå på – men också i betydelsen att nå bortom det som finns här.

Under en av mina 55-minuterspass tog jag stenar och lade på vägvisarna längs leden, tänkte på en särskild person vid varje vägvisare och bad en bön för den personen.

För mig innebar Caminon att jag kom närmre min tro och blev mer medveten om den. Det är en av de saker jag kommer ta med mig, att min tro kan få plats i vardagen på ett annat sätt än innan. Det behöver inte finnas en särskild inramning, så som en gudstjänst, utan min tro kan uttryckas på olika sätt i all enkelhet.

Och även om den här Caminon nu är över så har jag verkligen tagit fasta på uttrycket ”Ultreia” och om allt går enligt planerna så kommer jag under nästa år fortsätta eller påbörja, beroende på hur en ser det, min Camino genom att gå vår skandinaviska Camino, S:t Olovsleden som går från Selånger till Nidarosdomen i Trondheim. Den är 560 kilometer så jag kommer dela upp den etapper under flera år. Min plan är att gå de första typ tio milen nästa sommar och då kommer jag förhoppningsvis få sällskap av Företagerskan. Jag kommer fortsätta gå framåt, gå vidare och det känns fint att redan ha en plan för var min nästa pilgrimsvandring ska ta mig!

Pratar du kyrka?

Det här med språkförbistringar var ju också något att förhålla sig till under Caminon. Jag läste förvisso spanska under två år på gymnasiet men det är ju över tjugo år sedan och eftersom jag inte pratat spanska sedan dess typ så kommer jag bara ihåg enstaka fraser och ord. Spanska är ju ett världsspråk men jag trodde ändå att fler skulle kunna prata engelska på de albergues, affärer och barer som fanns längs Caminon. Om inte annat så just för att så många pilgrimer kommer från hela världen. Men nej då. Jag försökte faktiskt komma igång och lära mig lite spanska med hjälp av en app men när den ville lära mig säga ”elefanten läser en tidning” då kände jag att appen och jag inte hade helt samma bedömning av vad som var relevant att kunna så då slutade jag försöka lära mig och tänkte att det fick gå ändå.

På några härbärgen dit jag ringde för att boka en bädd lade de bara på när jag frågade (på engelska) om de pratade engelska. På de flesta pratade de några ord engelska så att jag med min ganska goda engelska tillsammans med mitt torftiga spanska ordförråd ändå kunde boka en bädd. Ganska snart skippade jag mitt efternamn och uppgav bara mitt förnamn och mellannamn eftersom mitt mellannamn är mitt ecuadorianska efternamn och ungefär lika vanligt som Svensson i spansktalande länder. Möjligen gjorde detta dem ännu mer förvirrade men då kunde jag i alla fall uppge ett namn som de kände till. Många gånger längs vägen var det flera som pratade långa haranger på spanska med mig när de mötte mig och jag nickade, såg glad ut och sa ”¡Si!” och hoppades att det var rätt…

Jag vet egentligen att ”Pratar du engelska?” heter ¿Habla inglés? på spanska men ändå lyckades jag nästan hälften av gångerna säga ¿Habla iglesia? som istället då betyder ”Pratar du kyrka?” – inte helt samma betydelse…

Tillbaka där allt startade

Bussen stannade vid busstationen i Santiago de Compostela där jag klivit av en vecka tidigare. Jag tog en taxi till det gigantiska härbärget (undrar vad det varit där förr i tiden, det måste jag googla), duschade och gick till katedralen. Det var drygt en timme innan Pilgrimsmässan började men inte en plats ledig på bänkarna. Jag ”satte” mig mot en av de höga pelarnas nedre del där det fanns någon form av utmyckning. Inte direkt bekvämt och inte direkt det mina fötter behövde men jag ville verkligen vara med på en mässa till och jag ville verkligen se botafumieron även denna gången.

Det var inte en lika känslomässig upplevelse denna gång men så hade jag redan gråtit en del under dagen så det var nästan skönt. Men berörd blev jag vid flera tillfällen och det var extra fint att få höra vissa delar av mässan på engelska, då förstod jag ju helt plötsligt allt! Bredvid mig satt en kvinna, kanske 55 år, från Irland som skulle vandra med sin väninna från USA. De skulle börja i Sarria imorgon (söndag) och hon ställde många frågor om Caminon till mig och jag svarade och gav lite tips och råd, stolt över att jag faktiskt kunde det nu för jag vet ju faktiskt hur det är att vandra mellan Sarria och Santiago de Compostela. Hon var väldigt tacksam och jag hoppas verkligen att de får en fin vandring tillsammans.

Så var det då dags och den här gången tillät jag mig faktiskt att ta fram kameran och fota botafumieron när den är som högst upp i den ofantligt höga katedralen. Den här bilden förmedlar förstås inte ens närheten av hur häftigt det är att uppleva det lajv; ljudet och åsynen av den när den svischar i katedralen och så den fantastiska doften som sprids.

Det var en fin avslutning att få delta i mässan och efter middagen som jag redan beskrivit så var det en lyx att komma till ett enkelt men ändå enkelrum på det stora härbärget. Hjälp att boka taxi fick jag också och jag sov som en stock ända till klockan ringde 05:00.

Under mässan välsignades alla pilgrimer oavsett om de gick, cyklade, red, gjord den i grupp, tillsammans med någon eller på egen hand. Det är också något som jag uppskattat. Trots att jag pratat med väldigt få människor under pilgrimsvandringen upplever jag att alla varit så väl inställda mot varandra. Hjälpsamma när det behövts, respektfulla – på olika plan. Dels att alla respekterar varandras saker. Många, jag själv också efter någon dag, lämnade värdesaker synligt i sängen när en gick och duschade eller gjorde något ärende och visste att ingen skulle ta det för så som du vill bli behandlad behandlar du också andra. Det fanns också respekt för att varje människa gör SIN Camino. En del skickade sin ryggsäck mellan olika albergues, andra tog bussen en sträcka, några gick utan att någonsin sätta ned sin ryggsäck under dagen, andra mer släpade sig fram, några gick ensamma, andra hade barn i olika åldrar med, en del gick tillsammans som ett par eller som vänner – ja, alla gör vi vår Camino på olika sätt och av olika anledningar och alla är okej. Det gillade jag, mer sådant till världen!

Till världens ände

Tidigare än någon annan dag gav jag mig iväg igår, 06:25. Jag hade ju en ganska kort sträcka att gå men ville ändå komma iväg. Under Caminon har jag sovit gott varannan natt ungefär. Från strax efter 04:00 låg jag vaken till dess att jag gick. Jag åt en yoghurt med musli, satte plåster, tejp och bandage där det behövdes på fötterna och så gav jag mig av. Ryggsäcken var lite lättare för jag hade lagt ifrån mig solskyddskrämen och hade bara några dl vatten, inte 10-15 dl som jag hade de varma dagarna. Det var en bra sak med att börja tidigt innan det blev varmt, då kunde jag snåla med vattnet. Någon dag nyss googlade jag på vad vatten väger och det var som Sportfiskaren trodde, en liter vatten väger 1 kg. Och som jag nu vet väldigt väl – 1 kg kan låta lite, men känns mycket och är mycket när du ska bära det själv kilometer efter kilometer.

Strax innan jag lämnade samhället mötte jag en man som frågade om jag hade pannlampa med, jag sa att jag hade en ficklampa och då blev han nöjd eftersom det inte fanns några lampor längs leden från ganska snart. Jag visste att dagens etapp började med en ganska brant stigning upp till nästa by. Jag vände mig om och såg det lilla samhället ligga nedanför mig och slumra vid havet. Sedan satte jag fart framåt. Dagens ”bekymmer” var att hinna få två stämplar innan jag skulle hämta ut mitt diplom i fyrhuset. I det första samhället där jag tänkt äta frukost låg alberguet säkert 200 m från leden och sådant slöseri med energi orkade jag inte med, jag vandrade vidare. I nästa samhälle hade alla ställen stängt fortfarande när jag kom förbi. Jag vandrade vidare och helt plötsligt öppnade sig landskapet och långt bort såg jag fyren och dess ljus! 

Först vid stranden som började vid ett samhälle jag glömt namnet på och slutade i Finisterre fanns ett litet strand-café. Där köpte jag mig en apelsinjuice och fick min första stämpel. De bjöd mig på två småkakor som smakade ljuvligt, trots att jag, om jag varit hemma, nog knappt sett åt dem, inpackade i små plastpåsar som de var. Nu i alla fall så tyckte jag inte jag hade ätit en bättre frukost än den där apelsinjuicen i glasflaska och småkakorna. Jag tittade ut över havet och den långa sandstranden och njöt av att snart vara vid världens ände. Solen hade klättrat sig över bergen men det var inte direkt badvarmt i luften.

På tal om kakor förresten, sedan dag två när jag köpte en glass i förhoppning om att den skulle hjälpa mig framåt, har jag nästan inte ätit något sött. När jag har gjort det har det smakat underbart och känts riktigt lyxigt, som desserten i Cee på caféet som hade gratis wifi.

Jag fortsatte vidare och kände en stark vilja i mig att nå mitt mål så fort som möjligt. En bit efter strandcaféet gick leden precis bredvid sandstranden men sedan vek den av in mot tallträden som växte innan sanddynerna tog vid. Jag såg andra pereginos som strosade på stranden men tyckte först inte att jag riktigt hade tid att gå ”omvägen” via stranden. Så kom jag på mig själv och tänkte, idag om någon dag hade jag ju tid, skulle det vara så farligt om jag kom till världens ände lite senare än jag planerat? Nej, det skulle inte spela någon som helst roll, den låg ju där den låg. Jag tog en av stigarna ned på stranden och njöt av att höra vågorna och att få gå på det mjuka underlaget. Stora snäckskal låg överallt och jag bestämde att det fick bli några snäckskal med hem till kidsen istället för stora kottar (som jag förresten inte sett några de senaste kilometerna trots att jag gick i barrskog). Med omsorg valde jag tre snäckor till dem och en till mig. Jag hade ju redan min pilgrimssnäcka, men den hade jag ju inte hittat själv på en strand och valt ut bland hundratals andra snäckor. Jag är så glad att jag tog mig tiden att gå ned till stranden för där fick jag både mental och fysisk påfyllnad av energi.

Där stranden tog slut var det några hundra meter i samhället (där jag hittade en bar för pereginos som jag gick in på och fick min andra stämpel) och sedan började de sista dryga två kilometerna mot världens ände. Som bekant och av väldigt självklara skäl står fyrar på höga platser, annars skulle de liksom inte fylla sin funktion. Så den sista etappen var en lååååååååååååång stigning uppåt. Nu var jag nära målet och var nästan arg för att det var en så lång uppförsbacke, tog den aldrig slut?! Så, helt plötsligt planade den ut och där låg fyren, bara kanske hundra meter framför mig. Och igen drabbades jag av känslor och kände hur tårarna steg i ögonen. Där var den, världens ände och slutet på Camino de Santiago. Strax innan fyren fanns den så efterlängtade stenen, den jag längtat till sedan tisdag eftermiddag då jag började Camino de Fisterra. Nu var jag här. Jag tog av mig ryggsäcken och klappade stenen. Där är du ju, du som markerar slutet på min Camino.

Sedan steg jag ut på stenarna framför fyren där jag bara såg hav och himmel så långt jag kunde nå. Känslan var lika överväldigande som på tisdagen när jag kom fram till katedralen i Santiago de Compostela fast det fanns ett stråk av vemod som inte funnits i tisdags. Jag var så tacksam att jag klarade epilogen också och solen stod högt på himlen som pricken över i:et. Tänk att den här medelålders (nåja, om jag inte missminner mig är medellivslängden på kvinnor i Sverige 84 år, så om ett år är jag exakt medelålders men jag är väldigt nära i alla fall) kroppen hade orkat bära sig och packningen ända hit, tänk att jag parallellt också fått göra den inre resa jag önskat när jag började planera min pilgrimsvandring. Varken den yttre eller den inre resan blev som jag hade tänkt mig, men här stod jag nu, vid världens ände. Mer ödmjuk, mer i nuet och med mer kärlek till min kropp och framför allt mina fötter än när jag startade i lördags. Men också lite sorgsen över att den här resan var slut, min resa, min Camino. Det har varit grymt fysiskt jobbigt emellanåt (och de övriga stunderna bara jobbigt, ha, ha!) och jag har fått pusha mig själv både tyst i huvudet och säga det högt emellanåt, att jag klarar det, att det bara är att gå för vad är alternativet. Den inre resan som jag föreställde mig skulle bestå av medvetna pauser med till exempel tid för bön, har inte alls varit medveten på det sättet. I början kom bönerna helt automatiskt och var kopplade till det fysiska: ”Gud, ge mig kraft att ta mig till dit och dit, Herre låt min kropp vara i så pass fysiskt gott skick att jag kan fortsätta gå” och så vidare. Mer av det desperata slaget. Men i takt med den fysiska resan så sker den inre resan parallellt vare sig en vill eller inte, omedvetet liksom, svårt att sätta ord på. Bönerna blev mer medvetna och riktade åt andra håll, böner för människor i min flock, böner av tacksamhet över alla välsignelser som finns i mitt liv. Och när jag stod där och blickade ut över oändligheten så var det ett fantastiskt ögonblick!

Jag tog mig tid att sitta på stenarna och bara se ut över havet, precis som planerat. Bada var däremot uteslutet, branta klippor stupade rakt ned i havet så de där grammen som min bikini vägde har jag släpat på helt i onödan alla kilometrar. Jag köpte en kall köttfärspajsbit i restaurangen (där jag fick min tredje stämpel, det behövs bara två per dag) och gick sedan till fyrhuset för att hämta ut mitt Compostela. Snopet nog gick inte det utan jag hänvisades till det kommunala alberguet i Fisterra. Jaha. Jag satte mig på några andra stenar och tittade ut över havet en stund till. Tänk att jag hade gått 204.7 km på de här sju dagarna. Tvåhundrafyra komma sju kilometer! Så långt! Men nu var min vandring slut och jag ringde efter en taxi. Många andra vandrar nedför backen tillbaka till Fisterra, men inte jag.

Det var en sällsynt upplevelse att åka ett motordrivet fordon för första gången på sju dagar. Det som tagit mig en dryg halvtimme gick på fem minuter. Vänta, hade jag lust att säga, du kör för fort, jag hinner inte med. En så konstig känsla. Som att jag inte var förberedd på farten och att min kropp åkte i bilen medan mitt sinne och/eller själ var kvar vid Cabo Fisterra. I vart fall, han körde mig till härbärget och trots att det var 40 minuter kvar innan det öppnade var det redan kö utanför. Jag satte mig ned på asfalten och lutade ryggan mot väggen och mig själv mot den. Jag slog på ljudboken och blundade. Efter en kort stunds köande (till skillnad från den långa stunden det tog i Santiago de Compostela på tisdagen) fick jag mitt Compostela för Camino de Fisterra.

Jag satte mig på ett café och åt en glass i väntan på bussen. Väl på bussen kom vemodet över mig igen och tårarna rann nedför kinderna de första kilometrarna. Tänk att jag hade gått så här långt och tänk att min pilgrimsvandring nu var slut och tänk att jag snart skulle vara hemma hos kidsen och Sportfiskaren igen. Ett himla virrvarr av känslor som förvandlades till tårar. Och fortfarande känslan av ovana vid farten och ljuden. De andra busspassagerarna pratade och skrattade högt, jag var helt ovan vid högt, jag har vant mig av med det. Det blev för mycket intryck helt enkelt. I vanliga fall kan jag tycka det också, det är därför jag oftast lyssnar på musik eller ljudbok – jag skapar min egen ljudbubbla. Och nu, efter sju dagars vandring där jag knappt pratat med någon mer än 60 sekunder (och oftare var det 2 sekunder med undantag för när jag skulle försöka boka rum eller beställa mat då det kanske tog 20 sekunder), var jag van vid andra ljud, tystare ljud.

När jag satt där på bussen insåg jag att en del av mig kommer alltid vara kvar på Caminon. Och Caminon kommer alltid vara kvar i mig. Längs pilgrimsleden där mina fötter satts ned, steg för steg, kommer även en del av mig finnas kvar trots att mina fotspår redan nu suddats ut av tusentals andra pilgrimer. Och det är väl så det ska vara. Det kändes på ett sätt vemodigt att hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig kunna dela min Camino med någon annan för det var bara jag och på ett sätt känns det också fint, att ha en helt egen upplevelse som är bara min.

Att vandra ensam

När jag bestämde mig för att göra den här pilgrimsvandringen visste jag att jag ville vandra Camino de Santiago  på egen hand. Jag skrev ju tidigare att jag inte rest på egen hand men kom sedan på att jag har faktiskt inte ens bott själv på riktigt. Jag flyttade direkt från mamma och pappa och blev sambo. När jag separerade hade jag Stora Killen och även om jag var ensam när han var hos sin pappa så är det inte samma sak.

I vart fall, jag har mött många kvinnor som precis som jag pilgrimsvandrar själv. Allt från kvinnor i 20-årsåldern till kvinnor i 70-årsåldern. Det har förstås hänt att kvinnor utsätts för våld och övergrepp längs Caminon, ja, till och med försvunnit. Satt i relation till hur många kvinnor som vandrar ensamma och inte utsätts för våld och övergrepp så är det en yttepytteliten del som blivit utsatta. Jag hatar dessutom att vi människor med snippa ska behöva begränsa vårt liv bara för att vi är fysiskt lite olika än andra halvan av jordens befolkning.

Jag hann inte längre än typ en halv eller kanske en kilometer från Sarria i lördags så stod det en man (inte en peregrino, pilgrim, det syntes på kläderna) med byxorna neddragna och petade på sin fula snopp när jag kom runt en krök på vägen. Jag blev förvånad och tvärförbannad! Jag fortsatte gå mot och förbi honom medan jag skrek ”THAT’S NOT OKAY! FUCK YOU!” och gav honom fingret. Efter några meter vände jag mig om och då drog han upp byxorna och han hade nog hört (men jag hade inte lärt mig känna igen ljudet än) den cyklande pilgrim som bara några sekunder senare kom runt kröken. Cyklisten, en man, såg och förstod vad som hände och fortsatte cykla men saktade ned farten och stannade några meter framför mig och sa något på kanske italienska. Jag sa bara att jag var okej (på engelska) och fortsatte gå, han fortsatte cykla. Först då kom jag på att den där människan kanske hade blivit arg när jag blev arg och kom efter mig så jag tittade mig över axeln några gånger men han var borta. Jag visste ju också att sådana här män (blottare) väldigt sällan begår någon form av fysiska övergrepp (det är de för fega för) så det lugnade mig också. Jag kände dock ett stort behov av att få ur mig min ilska så jag ringde hem till Fröken Granit och berättade vad som hänt och hur förbannad jag var på att den här människan hade tagit sig rätten att stå där i vägen och ge mig en ful inre bild precis i början av min pilgrimsvandring. Efter en kort stunds pratande kändes det bättre och innan vi lade på belade jag henne med yppandeförbud till dess att jag själv berättat för Sportfiskaren, jag ville ju inte att han, eller någon annan heller för den delen, skulle oroa ihjäl sig en vecka framöver på grund av denna incident. När jag hade gått någon kilometer till bestämde jag mig för att lämna honom och bilden av hans eländiga lekamen kvar där på skogsvägen strax utanför Sarria. Där har han stått ända till nu.

Vid ett annat tillfälle, kanske i onsdags, så mötte jag en man inne i skogen. Inte heller han var en peregrino utan klädd i helt vanliga kläder och utan hund (ibland mötte jag ”vanliga” människor på leden men då hade de oftast med sig hund och hade jag inte nyligen passerat något samhälle så gjorde jag det strax efter dessa möten). Jag hade inte nyligen passerat något samhälle och han såg ut som min fördomsfulla bild av sexförbrytare som bor hemma hos sin mamma trots att de är över 40. Jag blev lite orolig och vände mig om några gånger men när jag bara hade gått kanske 100 meter till så kom jag fram till en by och kände mig lugn.

Så på alla dessa meter jag gått har jag varit rädd några få och lite orolig några få meter (men den sista gången var ju bara mina egna fördomar som gjorde mig rädd, den stackars mannen kom ju bara och gick). Jag skulle absolut peppa eventuella människor med snippa i min omgivning som vill gå Camino de Santiago på egen hand – det är inte farligt!

BTW – nu lät det nästan som att Fröken Granit inte alls oroar sig för mig, det gör hon förstås, hon bryr sig mycket om mig, men jag vet att hon är robust med båda fötterna djupt i myllan och det skulle mer till än en ynklig blottare för att hon skulle oroa sig för mig flera dagar framåt.

På väg hem

Igår, den sista dagen på min Camino kändes lång, framförallt känslomässigt, så jag återkommer till den när jag har lite mer tid. Just nu sitter jag på flygplatsen i Madrid och ska snart boarda planet till Sverige.

Gårdagen avslutade jag i alla fall på ett mycket trevligt och gott sätt. Egentligen hade jag velat äta paella men de restauranger jag passerade hade minimibeställning för två personer och SÅ hungrig var jag inte. Jag valde till slut en smörgås med getost och karamelliserad lök. När den kom in visade det sig att den var toppad med jordgubbar! Den var så god! Helt fantastisk mix av smaker och brödet alltså! De är bra på bröd i Spanien! Stora luftbubblor och gudomlig smak! Jag åt upp den i ett nafs.

När jag för en vecka sedan, ja, faktiskt ganska exakt nu för en vecka sedan, satt på busstationen i Lugo och väntade på bussen till Sarria beställde jag en kopp varm choklad och fick en kopp varm chokladsås. Någon berättade senare att till den ska en äta churros. Så igår stod det att det fanns ”Hay chocolate con churros” så det beställde jag till dessert. Servitören berättade att de bara serverade det under dagtid men skulle se om köket kunde ordna det ändå. Och det kunde de! Det var någon form av friterat sött bröd som skulle doppas i den varma chokladsåsen. Hallelujah-moment! En helt perfekt måltid! Igår kväll när jag gick runt i Santiago de Compostela unnade jag mig att ha på Pokemón Go också – gissa om det var en bra Pokemón-stad?! Pokéstops överallt!

Det kändes förresten mycket konstigt att gå upp imorse och inte ha någon etapp att gå framför mig.